Jag borde ägna mig åt kappan. Men istället så satt jag en stund och surfade runt. Via en länk på Hillevi Wahls läsvärda blogg hamnade jag hos Honungspojken. Jag blev fast och kunde inte sluta läsa. Jag gick tillbaka till bloggens början och tårarna rann längs kinderna medan jag läste och log. Så mycket kärlek, så mycket liv! Så många tankar och så mycket ångest och sorg. Om vartannat. Även jag kastades mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag mer än en gång tackade min lyckliga stjärna att jag har två friska barn därhemma. Även om jag (med mitt katastroftänkande) vet att det är sådant som kan förändras på mindre än en sekund.
Honungspojken har diagnosen Lissencephaly vilket innebär att hans hjärna inte har veckat sig och alltså är mycket liten. Precis som Nalle Puhs… som hans mamma så kärleksfullt skriver.
En sån här gång känns min egen forskning sanslöst oviktig och irrelevant! Det är ju barn som Honungspojken som är i störst behov av forskning kring deras extremt ovanliga diagnoser. Forskning som förhoppningsvis gör deras liv mindre smärtsamt och som ger dem och deras föräldrar något litet att stödja sig emot när allting svajar. Och här sitter jag och skriver ihop en avhandling om – könshormoners påverkan på inlärning… Hallå! Vad är det för bra med det??? Vem kommer ha nytta av den kunskapen om hundra år? Jag bara undrar!
14 september 2009 at 18:20
Har inte kollat in bloggen än, men nog verkar din forskning mycket intressant! Om du vill ha någon feedback från en totalt oinsatt kan du skicka delar till mig så kan jag ställa smarta och osmarta frågor. Eller om du vill göra det när du är helt klar. För att förbereda själva disputationen. Kan ibland vara bra att få lite ”dumma frågor” eftersom man blir lite hemmablind (och urk vad jag avskydde min avhandling och jag orkade inte ens läsa den själv, räcker gott och väl med att ha skrivit den). Jag vill gärna läsa din spännande forskning!!!
14 september 2009 at 20:52
Gulle dig!
Det kan nog hända att jag framöver antar ditt erbjudande. Dock har jag väldigt svårt att släppa ifrån mig texter som inte är färdiga, som jag inte känner mig nöjd med ännu…även om det oftast det är då man har som störst nytta av konstruktiva och för den delen ”dumma frågor”.
Tack för att du peppar och kommer med glad tillrop här i mitt andningshål. Det hjälper!
15 september 2009 at 21:25
Jag vet hur det känns, hjälper gärna om jag kan och jag tycker din forskning verkar mycket spännande!
Plöjde honungspojkenbloggen igår och oj vad tårarna rullade.
17 september 2009 at 21:55
Känner igen känslan. Perspektiv på tillvaron får man när man hittat till finaste Honungspojken. Din blogg verkar spännande! Jag tror vi har mycket gemensamt du och jag…
17 september 2009 at 22:11
Så trevligt att du hittade hit till mitt lilla krypin, och att du gav dig tillkänna 🙂
Jag hittade din blogg häromdagen och satte ett lite bokmärke inför framtiden. Jag blir ännu mer nyfiken nu efter din kommentar…