Jag borde ägna mig åt kappan. Men istället så satt jag en stund och surfade runt. Via en länk på Hillevi Wahls läsvärda blogg hamnade jag hos Honungspojken. Jag blev fast och kunde inte sluta läsa. Jag gick tillbaka till bloggens början och tårarna rann längs kinderna medan jag läste och log. Så mycket kärlek, så mycket liv! Så många tankar och så mycket ångest och sorg. Om vartannat. Även jag kastades mellan hopp och förtvivlan samtidigt som jag mer än en gång tackade min lyckliga stjärna att jag har två friska barn därhemma. Även om jag (med mitt katastroftänkande) vet att det är sådant som kan förändras på mindre än en sekund.

Honungspojken har diagnosen Lissencephaly vilket innebär att hans hjärna inte har veckat sig och alltså är mycket liten. Precis som Nalle Puhs… som hans mamma så kärleksfullt skriver.

En sån här gång känns min egen forskning sanslöst oviktig och irrelevant! Det är ju barn som Honungspojken som är i störst behov av forskning kring deras extremt ovanliga diagnoser. Forskning som förhoppningsvis gör deras liv mindre smärtsamt och som ger dem och deras föräldrar något litet att stödja sig emot när allting svajar. Och här sitter jag och skriver ihop en avhandling om – könshormoners påverkan på inlärning… Hallå! Vad är det för bra med det??? Vem kommer ha nytta av den kunskapen om hundra år? Jag bara undrar!